― 194 ―
med blickar eller ord, försäkra henne om min hängivenhet och min förtvivlan. Vi skildes åt överväldigade av sorg, och jag tror att miss Mills hade berett sig en riktig njutning.
Då jag kom hem, anförtrodde jag min tant alltsammans och gick förtvivlad till sängs, trots allt vad hon kunde säga mig. Jag steg förtvivlad upp och gick förtvivlad ut. Det var en lördagsmorgon, och jag begav mig direkte till Commons.
Då jag kom i sikte av vår kontorsdörr, blev jag helt överraskad av att se kontorsbuden stå utanför och tala med varandra, medan några förbigående kikade uppåt fönstren, vilkas luckor voro stängda. Jag påskyndade mina steg, undrande, medan jag gick förbi, vad de stodo och gapade efter, och skyndade in.
Skrivarna voro närvarande, men ingen av dem gjorde något. Gamle Tiffey satt, troligen för första gången i sitt liv, på en annan stol och hade icke hängt upp sin hatt.
»Det var en förskräcklig ollycka, mr Copperfield!» sade han i det jag trädde in.
»Vad är det?» utbrast jag. »Vad står på?»
»Vet ni inte det?» ropade Tiffey och alla de andra, i det de skockade sig omkring mig.
»Nej», svarade jag och såg frågande från den ena till den andra.
»Mr Spenlow…» sade Tiffey.
»Vad är det med honom?»
»Han är död!»
Jag trodde att det var kontoret som vacklade och icke jag, då en av skrivarna grep fatt i mig.
»Död!»
De satte mig på en stol, löste upp min halsduk och gåvo mig litet vatten. Jag har ingen föreställning om hur lång tid detta upptog.
»Död!» upprepade jag.
»Han åt i staden i går och for ensam hem i sin vagn»,
