― 195 ―
sade Tiffey, »sedan han hade skickat hem sin betjänt med diligensen, såsom ni vet att han stundom brukade.»
»Nå?»
»Vagnen kom hem utan honom. Hästarna stannade vid stalldörren. Betjänten kom ut med en lykta. Ingen fanns inne i vagnen.»
»Hade de skenat?»
»De voro inte varma», sade Tiffey och satte på sig sina glasögon, »inte varmare, hör jag, än om de hade gått sin vanliga gång. Tömmarna voro avslitna, men de hade släpat utmed marken. Hela huset kom genast på benen, och tre av tjänstefolket skyndade fram utåt vägen för att leta efter honom. De hittade honom vid pass en kilometer hemifrån.»
»Det var mer än en kilometer, mr Tiffey», inföll en av de yngre skrivarna.
»Var det så? Ja, jag tror ni har rätt», sade mr Tiffey — »mer än en kilometer hemifrån — inte långt ifrån kyrkan, liggande till hälften på landsvägen och till hälflen på gångvägen, med ansiktet nedåt. Om han hade fallit ur vagnen i ett anfall av svindel eller om han ens då ännu var död, ehuru det inte lider något tvivel att han var fullkomligt sanslös — det är något som ingen tycks känna till. Om han också andades, så talade han åtminstone inte ett ord. Man hämtade så fort som möjligt en läkare men utan någon nytta.»
Jag kan icke beskriva den stämning varuti denna underrättelse försatte mig. Det uppskakande uti att en sådan händelse inträffat så plötsligt och träffat en person med vilken jag i alla avseenden hade varit osams; den förfärliga tomheten i det rum, där han så nyligen hade vistats, där hans bord och stol ännu tycktes vänta på honom och där hans handstil från i går liknade en vålnad; den obeskrivliga omöjligheten uti att skilja honom från stället, och känslan som om det vore han som kom in, för varje gång dörren öppnades; den dova tystnaden och stillheten inne på kontoret, och den omättliga njutning varmed vårt folk talade därom och varmed
