Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 196 ―

andra personer hela dagen i ända kommo in och ut och aldrig kunde få sitt lystmäte därav — allt detta kan lätt fattas av envar. Vad jag icke kan beskriva, är, hur jag i mitt hjärtas innersta gömslen kände en hemlig svartsjuka även mot döden, hur jag var till mods som om dess makt skulle uttränga mig från min plats i Doras tankar, hur jag på ett knotande sätt, för vilket jag icke har ord, var avundsjuk på hennes sorg, hur orolig jag blev vid tanken på att hon grät över andra eller tröstades av andra, och hur jag hyste en tärande, sniken önskan att få utestänga alla andra än mig själv från henne och vara allt för henne i detta det olämpligaste ögonblick av alla.

I detta förvirrade själstillstånd, som jag hoppas icke är en egendomlighet endast och allenast hos mig, utan även kännes av andra, gick jag en afton ut till Norwood, och då jag av en av tjänstfolket, som jag träffade utanför porten, fick veta att miss Mills var där, förmådde jag min tant att till henne adressera ett brev, som jag skrev. Jag beklagade däri uppriktigt mr Spenlows sorgliga dödsfall och utgöt tårar medan jag gjorde det. Jag besvor henne att säga Dora, ifall Dora befunne sig i ett sådant tillstånd att hon kunde höra det, att han hade talat till mig med största välvilja och aktning och nämnt hennes namn endast med ömhet och utan ett enda förebrående ord. Jag vet att jag gjorde det av själviskhet, för att mitt namn skulle komma att nämnas för henne, men jag försökte att tro det vara en handling av rättvisa mot hans minne. Måhända trodde jag det också.

Den följande dagen erhöll min tant till svar ett brev på några få rader, vilket på utsidan var ställt till henne, men på insidan till mig. Dora var överväldigad av sorg, och då hennes väninna hade frågat henne, om hon skulle sända mig en hälsning från henne, hade hon endast efter vanan framsnyftat: »Ack, min älskade pappa! Ack, min stackars pappa!» Men hon hade icke sagt nej, och jag drog därav den möjligast bästa slutsats.

Mr Jorkins, som alltsedan olyckhändelsen hade varit i Norwood, infann sig några dagar senare på kon-