― 198 ―
»Herrarna måtte väl inte betvivla…» började jag.
»Min bäste mr Copperfield!» sade Tiffey, i det han lade sin hand på min arm och slöt båda ögonen, medan han skakade på huvudet, »om ni hade varit i Commons så länge som jag, skulle ni veta, att det inte finns någonting varuti folk är mera inkonsekvent eller mindre att lita på.»
»Men han gjorde just själv samma anmärkning», svarade jag envist.
»Det skulle jag vilja anse för utslag i saken», anmärkte Tiffey. »Min tanke är den, att det inte finns något testamente.»
Detta föreföll mig i högsta grad underligt, men emellertid visade det sig att det icke fanns något testamente. Han hade icke ens så mycket som tänkt på att upprätta ett sådant, så vitt man kunde se av hans papper, ty det fanns icke den ringaste antydning eller utkast eller anteckning rörande något slags testamentarisk disposition. Det som förvånade mig nästan lika mycket, var att hans affärer befunno sig i ett oordentligt skick. Det var i högsta grad svårt, hörde jag, att få rätt på vad han var skyldig, vad han hade betalt eller vad han ägde vid sin död. Det ansågs troligt att han själv icke på flera år hade haft någon klar föreställning om dessa saker. Så småningom blev det klart och tydligt, att han för att kunna visa sig på den lysande fot, som då var på modet i Commons, hade levat upp mera än hans affär inbragte, vilket icke var så särdeles betydligt, och hade till en högst ringa summa reducerat sin enskilda förmögenhet, ifall den någonsin hade varit stor, vilket var högst tvivelaktigt. Huset i Norwood jämte möblerna såldes på auktion, och Tiffey, som föga anade huru mycket jag var intresserad av saken, berättade mig, att då den avlidnes skulder hade blivit betalda, och hans andel i firmans utestående osäkra fordringar blivit avdragen, skulle han ej vilja giva tusen pund för hela boets behållning.
Till detta resultat kom man ungefär sex veckor efter dödsfallet. Jag hade under hela denna tid lidit förfärliga
