― 199 ―
kval och trott mig nästan vara tvungen att bära våldsam hand på mig själv, då miss Mills berättade mig att min lilla, förkrossade Dora, så ofta jag nämndes för henne, endast ropade: »Ack, stackars pappa! Ack, min älskade pappa!» Jag fick ävenledes veta, att hon icke hade några andra släktingar än två fastrar, ogifta systrar till mr Spenlow, vilka bodde i Putney och på många år nästan alls icke hade umgåtts med sin bror. Icke för att de någonsin varit oense (skrev miss Mills till mig), men då de i anledning av Doras födelse hade blivit bjudna att komma på te, hade de, eftersom de hade ansett sig äga anspråk på att bliva bjudna på middag, svarat skriftligt, att »det för samtliga parternas trevnad vore bäst att de icke infunne sig», och från denna tid hade de gått sin egen väg, och deras bror hade gått sin.
Dessa båda damer trädde nu fram ur sin tillbakadragenhet och föreslogo Dora att komma och bo hos dem i Putney. Dora tryckte sig gråtande intill dem och utbrast: »Ack ja, mina goda fastrar, tag mig, Julia Mills och Jip med till Putney!» Och dit reste de även strax efter begravningen.
Hur jag fick tid att besöka Putney, vet jag sannerligen icke, men det lyckades mig tämligen ofta att smyga omkring där i grannskapet. För att så mycket fullständigare uppfylla vänskapens plikter, förde miss Mills en dagbok, ur vilken hon läste upp bitar för mig, då vi stundom möttes ute på fältet, och om hon icke hade tid därtill, lånade hon mig den. Huru jag frossade av dessa anteckningar, av vilka jag här vill meddela ett prov!
Måndag. Min söta D. ännu mycket nedslagen. Huvudvärk. Fäste hennes uppmärksamhet på J., som var så slät och fin. D. klappade J. Detta väckte tankeförbindelser, öppnade sorgens slussar. Sorgens fria lopp måste tillstädjas. (Äro tårar hjärtats daggdroppar? J. M.)
Tisdag. D. svag och nervös. Skön i sin blekhet. (Är icke detsamma fallet med månen? J. M.) D., J. M. och J. ute och åkte. J., som tittade ut genom vagnsfönstret, skällde häftigt på sopåkaren och framkallade ett leende
