― 217 ―
»Ja, ser ni master Copperfield», svarade han, »ni får medge att jag inte är förpliktad att besvara den frågan. Det är visst möjligt att ni inte gör det, men, ser ni, det är lika möjligt att ni gör det.»
Jag har aldrig sett någonting jämförligt med den gemena illslughet, som avspeglade sig i hans ansikte och skugglösa ögon, utan en aning till ögonhår.
»Nåväl då», sade jag, »för miss Wickfields skull…»
»Miss Agnes!» utbrast han med en krampaktig, kantig vridning. »Ack, var god och kalla henne Agnes, master Copperfield!»
»För Agnes Wickfields skull… Gud välsigne henne!»
»Tack för denna välsignelse, master Copperfield!» föll han mig i talet.
»För hennes skull vill jag säga er vad jag under andra förhållanden lika väl kunde ha tänkt på att säga till…»
»Till vem, sir?» frågade Uriah, i det han sträckte ut halsen och höll handen bakom örat.
»Till bödeln», svarade jag — till den, som minst av alla kunde falla mig in — ehuru hans eget ansikte genom en ganska naturlig tankeförbindelse hade framkallat denna anspelning. »Jag är förlovad med en annan ung dam. Jag hoppas, att detta ska kunna ställa er till freds.»
»På ert hedersord?» sade Uriah.
Just som jag skulle till att giva honom den försäkran han begärde, fattade han min hand och tryckte den.
»Ack, master Copperfield», sade han, »om ni bara hade nedlåtit er till att besvara mitt förtroende då jag utgöt hela mitt hjärta för er den där natten då jag gjorde er så mycket besvär med att sova vid kaminen i er sal, skulle jag aldrig ha hyst misstro till er. Men så som sakerna nu stå ska jag strax låta mor gå, och det med största nöje. Jag vet att ni ursäktar kärlekens försiktighetsmått — inte sant? Vad det var skada, master Copperfield, att ni inte ville nedlåta er till att besvara mitt förtroende! Och jag gav er ändå alla möjliga tillfällen. Men ni har aldrig varit så nedlåtande mot mig som jag skulle ha önskat. Jag vet att ni aldrig tyckt om mig så som jag tyckt om er.»
