― 223 ―
»Jag vill säga allt!» utbrast mr Wickfield med ett förtvivlat uttryck. »Varför kan jag inte lika gärna vara i hela världens våld som i hans?»
»Hejda honom, säger jag er!» sade Uriah och fortfor att varna mig. »Om ni inte hindrar honom från att tala, så är ni inte hans vän! Varför skulle ni inte vara i hela världens våld, mr Wickfield? Därför att ni har en dotter. Ni och jag veta vad vi veta, inte sant? Väck inte björnen, som sover — vem skulle väl vilja väcka honom? Ber ni inte att jag är så ödmjuk som jag kan bli? Jag säger er, att jag gått för långt och är ledsen däröver. Vad kan ni väl önska mera?»
»Ack, Trotwood, Trotwood!» utbrast mr Wickfield och vred sina händer. »Hur djupt har jag inte sjunkit sedan ni första gången kom hit i huset! Det började redan att gå utför för mig då, men vilken förfärlig, förfärlig väg har jag inte sedan tillryggalagt! Svag eftergivenhet har ruinerat mig. Eftergivenhet mot minnet och eftergivenhet för glömskan. Min naturliga sorg över mitt barns mor blev en sjukdom. Jag har smittat allt vad jag vidrörde. Jag har bragt elände över det jag så innerligt älskar, det vet jag — det vet jag! Jag ansåg det vara möjligt att jag skulle kunna uppriktigt älska en enda varelse i världen utan att älska de övriga; jag ansåg det vara möjligt att kunna sörja en enda varelse, som gått ur världen, utan att deltaga i alla andra sörjandes smärta. På detta sätt ha mitt livs lärdomar blivit förvrängda. Jag har tärt på mitt eget sjuka, fega hjärta, och det har tärt på mig. Föraktlig har jag varit i min kärlek, föraktlig i min sorg, föraktlig i min jämmerliga flykt från den mörkare sidan av dem båda, och se nu vilken ruin jag blivit och sky mig!»
Han sjönk ned på en stol och snyftade matt. Den spänning, i vilken han hade råkat, började att giva vika. Uriah trädde fram ur sin vrå.
»Jag vet inte allt vad jag gjort i min ömkliga svaghet», sade mr Wickfield och sträckte ut händerna, liksom för att avvärja min förkastelsedom. »Han», här
