― 224 ―
pekade han på Uriah Heep, »vet det bäst, ty han har ständigt stått vid min sida och viskat mig i örat. Ni ser vilken kvarnsten han är kring min hals. Ni finner honom i mitt hus; ni finner honom i mina affärer. Ni hörde honom för en liten stund sedan. Vad behöver jag väl säga mera?»
»Ni har inte behövt säga så mycket eller ens hälften så mycket eller någonting alls», yttrade Uriah Heep, halvt trotsigt, halvt inställsamt. »Ni skulle inte ha tagit så illa vid er, om inte vinet hade varit, och ni kommer nog på bättre tankar i morgon. Om jag sagt för mycket eller mera än jag ville, så vad mera? Jag håller inte fast vid det!»
Dörren öppnades, och Agnes, som svävade in, utan ett spår till färg på sin kind, lade sin arm kring hans hals och sade lugnt:
»Pappa, du mår inte väl. Kom och följ med mig!»
Han lade sitt huvud på hennes axel, som om han nedtrycktes av en djup blygsel, och gick ut med henne. Hennes ögon mötte mina endast för en sekund, och likväl såg jag hur väl hon visste vad som hade hänt.
»Jag hade inte trott att han skulle ta så där illa vid sig, master Copperfield», sade Uriah. »Men det betyder ingenting. I morgon äro vi goda vänner igen. Det är till hans eget bästa. Jag är ödmjukt öm om hans bästa.»
Jag svarade honom icke, utan gick upp till den lugna kammare, där Agnes så ofta hade suttit vid min sida, då jag läste mina läxor. Ingen närmade sig mig förrän långt fram på kvällen. Jag tog en bok och försökte läsa. Jag hörde klockan slå tolv och läste ännu, utan att veta vad jag läste, då Agnes kom och rörde vid mig.
»Du reser ju tidigt i morgon, Trotwood. Låt oss taga avsked nu.»
Hon hade gråtit, men hennes ansikte var så lugnt och vackert.
»Gud välsigne dig!» sade hon och räckte mig handen.
»Älskade Agnes», svarade jag, »jag ser att du inte
