― 241 ―
»Ja», svarade Traddles, över vars uppmärksamma ansikte en skugga hade lagt sig, »mitt frieri var verkligen en rätt obehaglig sak för mig, Copperfield. Då Sofi, som du vet, är till så stor nytta i familjen, kunde ingen av dem lida den tanken att hon skulle gifta sig. De hade redan kommit överens om att hon aldrig skulle bli gift och kallade henne gamla flickan. Då jag således med stor försiktighet nämnde det för mrs Crewler…»
»Modern?» frågade jag.
»Ja, modern», svarade Traddles — »fadern är hans ärevördighet mr Horace Crewler — då jag nu med all möjlig försiktighet nämnde det för mrs Crewler, gjorde det ett så starkt intryck på henne, att hon uppgav ett skrik och svimmade. Jag vågade sedan inte vidröra saken på flera månader.»
»Men till slut gjorde du det?» frågade jag.
»Nej, det gjorde hans ärevördighet själv», sade Traddles. »Han är en förträfflig man, i alla avseenden ett mönster, och han bevisade henne, att hon i sin egenskap av kristen borde försona sig med tanken på detta offer (i synnerhet som det ännu stod i vida fältet) och inte hysa något ovänligt sinnelag emot mig. Vad mig själv angår, Copperfield, kan jag försäkra dig, att jag kände mig alldeles som en rovfågel i förhållande till familjen.»
»Systrarna togo väl ditt parti, vill jag hoppas?»
»Nej, det kan jag just inte säga att de gjorde», svarade han. »Då vi hade fått mrs Crewler någorlunda lugnad, skulle vi meddela det för Sara. Du erinrar dig väl att Sara är hon som har något ont i ryggen?»
»Ja bevars!»
»Hon knöt båda händerna», fortfor Traddles och såg bedrövad på mig, »knep ihop ögonen och blev så grå som bly och alldeles stel och förtärde inte på två hela dagar någonting annat än rostat bröd och vatten, som gavs henne in teskedsvis.»
»Det var en fasligt obehaglig flicka, kära Traddles!» anmärkte jag.
»Nej, ursäkta, Copperfield, det bör du inte säga», sade Traddles. »Hon är en mycket hygglig flicka, men hon är
16.— David Copperfield. II.
