― 242 ―
så känslig. Så äro de för övrigt allesammans. Sofi sade mig efteråt, att de förebråelser, hon gjorde sig själv, medan hon skötte Sara, inte kunde beskrivas med ord. Av min egen stämning vet jag att de måste ha varit svåra, Copperfield, ty jag kände mig alldeles som en missdådare. Då Sara hade kommit sig igen, måste vi meddela det åt de andra åtta, och det gjorde olika intryck, men alla av högst rörande natur. De två minsta, som Sofi uppfostrar, ha först nyligen upphört att avsky mig.»
»Men nu äro de väl alla försonade därmed, vill jag hoppas?» frågade jag.
»Ja — å ja, i det hela taget finna de sig så tämligen däruti», svarade Traddles något tveksamt. »Ett faktum är, att vi undvika att tala om saken, och mina ovissa utsikter och små villkor äro dem en stor tröst. Det kommer att bli en svår uppståndelse, då vi en gång skola gifta oss. Det kommer vida mer att likna en begravning än ett bröllop, och då skola de alla hata mig för att jag tager henne ifrån dem!»
Hans ärliga ansikte, så som han såg på mig med en halvt allvarlig, halvt komisk skakning på huvudet, gör ett djupare intryck på mig nu, då jag erinrar mig det, än det gjorde för tillfället, ty jag befann mig då i ett sådant tillstånd av oro och tankspriddhet, att jag omöjligen kunde fästa min uppmärksamhet vid någonting. Då vi närmade oss det hus, där de båda damerna Spenlow bodde, var jag, såväl vad utseende som själsnärvaro angår, i en så ömklig författning, att Traddles föreslog ett milt stimulerande medel under form av ett glas öl. Då detta hade blivit intaget i ett närliggande värdshus, fördes jag av honom med vacklande steg till de båda damerna Spenlows port.
Då tjänstflickan öppnade den, hade jag en viss dunkel känsla av att man mönstrade mig och av att jag på ett eller annat sätt vacklade fram över en förstuga med en barometer uti, in i en liten salong, som låg utåt trädgården, av att jag här satte mig ned på en soffa och såg Traddles' hår nu, då han hade tagit av sig hatten, fara upp i vädret, alldeles som en av dessa små näsvisa av
