― 243 ―
fjädrar gjorda figurer, som hoppa upp ur efterhärmade snusdosor, då locket tages av; av att jag hörde en gammaldags klocka knäppa på kaminlisten och sökte få den att hålla takt med mitt hjärtas slag, vilket den emellertid icke ville; av att jag såg mig omkring i rummet efter något spår av Dora, men utan att finna något, samt av att jag tyckte mig höra Jip skälla på avstånd, men genast tystas; och slutligen ertappade jag mig med att hålla på att knuffa Traddles in i kaminen och buga mig för två små skinntorra, bedagade damer, som voro klädda i svart och båda hade en underbar likhet med ett i trä eller bark gjort preparat av salig mr Spenlow.
»Var god och sitt!» sade en av de två små damerna.
Sedan jag hade slutat att tumla över Traddles och hade satt mig på något som icke var en katt — det första jag satte mig på var en sådan — fick jag så till vida min syn igen, att jag kunde finna, att mr Spenlow tydligen hade varit den yngste av syskonen och att det var en sex eller åtta års skillnad i ålder mellan de båda systrarna, av vilka den yngsta tycktes leda förhandlingarna, eftersom hon hade i handen mitt brev så välbekant detta förekom mig och likväl så underligt! — och allt emellanåt tittade i det genom sin lornjett. De voro lika klädda, men den nämnda systern bar sin dräkt med mera ungdomlig hållning än den andra och hade kanske en smula mera bjäfs, mera halsfräs, krage, bröstnål, armband eller dylikt, som gav henne ett livligare utseende. Båda voro mycket raka i ryggen och hade någonting stelt, avmätt, sansat och lugnt. Den systern, som icke höll i brevet, höll armarna korsade över bröstet och vilande på varandra, likt en avgudabild.
»Mr Copperfield, förmodar jag?» sade systern med brevet, vänd till Traddles.
Detta var en förfärlig början. Traddles måste giva tillkänna att det var jag som var mr Copperfield; jag måste göra anspråk på att vara jag själv, och de måste frigöra sig från den förutfattade tanken, att Traddles var mr Copperfield, så att vi alla befunno oss i en trevlig ställ-
