― 244 ―
ning. Till råga på alltsammans hörde vi alla tydligt Jip skälla två gånger och ännu en gång bliva tystad.
»Mr Copperfield!» sade systern med brevet.
Jag gjorde något — bugade mig — förmodar jag — och var idel öra.
»Min syster Lavinia, som är förtrogen med saker av denna natur», sade hon, »ska utveckla vad som enligt vår åsikt lämpar sig för befrämjandet av båda parternas lycka.»
Jag upptäckte senare, att miss Lavinia var en auktoritet i hjärtats angelägenheter, eftersom det i gamla dagar hade existerat en viss mr Pidger, som spelade torrwhist och ansågs ha varit kär i henne. Min enskilda tanke är den, att detta var ett alldeles ogrundat antagande och att Pidger hade varit fullkomligt oskyldig till dylika känslor, som han aldrig på något slags sätt hade röjt, så vitt jag kunde erfara. Både miss Lavinia och miss Clarissa hyste emellertid den vidskepelsen, att han skulle ha uppenbarat sin passion, om han icke hade förkortat sina dagar i sin ungdom (så där omkring sextiotalet) genom att dricka mera än han kunde tåla samt genom ett överdrivet bruk av mineralkällorna i Bath, vilka han begagnade för att återställa sin hälsa; ja, de hyste en smygande misstanke om att han hade dött av hemlig kärlek, ehuru jag måste tillstå, att det i huset fanns ett porträtt av honom med en rubinröd näsa, vilken man icke hade sökt att dölja.
»Vi vilja inte», sade miss Lavinia, »inlåta oss på denna saks tidigare historia. Vår stackars bror Francis' död har utplånat denna.»
»Vi brukade just inte», sade miss Clarissa, »synnerligt ofta umgås med vår bror Francis, men det fanns ingen bestämd oenighet eller tvist oss emellan. Francis gick sin väg, och vi gingo vår. Vi ansågo det vara bäst för samtliga parterna att så var och det var det även.»
Båda systrarna hade för vana att något litet luta sig framåt, då de ämnade tala, att skaka på huvudet då de hade talat och att åter räta upp sig då de tego. Miss Clarissa rörde icke sina armar ur stället; stundom spelade
