― 245 ―
hon melodier på dem med fingrarna — menuetter och marscher, föreföll det mig — men rörde dem icke.
»Vår brorsdotters ställning eller förmodade ställning har blivit betydligt förändrad genom vår bror Francis' död», sade miss Lavinia, »och av detta skäl anse vi vår brors åsikter rörande hennes ställning likaledes förändrade. Vi ha inte något skäl att betvivla, att ni, mr Copperfield, är en ung gentleman med goda egenskaper och en hederlig karaktär, eller att ni hyser kärlek — eller åtminstone är fullkomligt övertygad om att ni hyser kärlek — till vår brorsdotter.»
Jag svarade, såsom jag alltid gjorde så ofta jag fick tillfälle därtill, att ingen någonsin hade älskat någon så som jag älskade Dora. Traddles kom mig till undsättning med ett bekräftande mummel.
Då miss Lavinia stod i begrepp att yttra något till svar, tog miss Clarissa, som tycktes vara betagen av lust att beständigt omnämna sin bror Francis, åter till orda.
»Om Doras mor», sade hon, »då hon blev gift med vår bror Francis, genast hade sagt, att det inte fanns plats vid middagsbordet åt familjen, skulle det ha varit bäst för alla parterna.»
»Syster Clarissa», sade miss Lavinia, »kanske att vi inte skulle behöva tänka på det nu.»
»Syster Lavinia», sade miss Clarissa, »det hör till saken. Jag tänker inte göra något ingrepp i din gren av saken, varom du ensam är kompetent att tala, men i denna bransch av saken har jag också en röst och en åsikt. Det hade varit bäst för alla parterna, om Doras mor tydligt hade givit sina avsikter tillkänna, då hon gifte sig med vår bror Francis. Vi hade då vetat vad vi hade att vänta. Vi skulle då ha sagt: ’Var god och bjud oss aldrig’, och varje möjlighet till missförstånd hade då blivit förebyggd.»
Sedan miss Clarissa hade skakat på huvudet, tog miss Lavinia ordet, i det hon åter stirrade på mitt brev genom lornjetten. Båda hade, i förbigående sagt, ett par klara, runda, tindrande ögon, som liknade fågelögon, och voro i allmänhet icke olika fåglar, eftersom de hade ett
