― 256 ―
Vad kunde jag väl göra annat än kyssa bort hennes tårar och säga henne hur högt jag älskade henne?
»Jag vet att jag håller så mycket av dig, Doady», sade Dora, »och du borde inte vara grym emot mig!»
»Grym, min älskling! Liksom om jag för allt i världen skulle vilja eller kunna vara grym emot dig!»
»Så klandra mig då inte», sade Dora och gjorde sin mun till en rosenknopp, »och jag ska bli snäll.»
Jag blev alldeles förtjust, då hon strax därefter av sig själv bad mig att skaffa henne den kokbok jag en gång hade talat om och visa henne hur hon skulle föra räkenskaper, såsom jag en gång hade lovat att göra. Vid mitt nästa besök hade jag boken med mig (jag hade först låtit binda den i ett vackert band för att den skulle se mindre torr och mera inbjudande ut), och medan vi vandrade omkring ute på fältet visade jag henne en av min tants gamla hushållsböcker och skänkte henne en anteckningsbok och en blyertspenna, så att hon skulle kunna öva sig i bokhålleri.
Men Dora fick huvudvärk av kokboken, och siffrorna fingo henne att gråta. De ville icke gå ihop, sade hon. Hon strök därför ut dem och ritade i stället bladen fulla med små buketter och porträtt av mig och Jip.
Därefter försökte jag att under våra lördagspromenader på lek giva henne muntlig undervisning i hushållssaker. Så kunde jag t. ex. säga, då vi gingo förbi en slaktarbod:
»Antag nu, min älskling, att vi vore gifta, och att du skulle köpa en lammstek åt oss till middagen, skulle du då förstå dig på att köpa den?»
Min täcka lilla Dora blev då lång i ansiktet och formade åter sin mun till en rosenknopp, som om hon vida hellre föredrog att tillsluta min med en kyss.
»Skulle du förstå dig på att köpa den?» upprepade jag oböjlig.
Dora funderade en stund och svarade därefter triumferande:
