― 257 ―
»Slaktaren skulle nog alltid förstå sig på att sälja den, och vad behövde jag då förstå mig på den saken? Ack, du enfaldiga gosse!»
Då jag en annan gång frågade Dora, hur hon skulle bära sig åt ifall vi vore gifta och jag t. ex. sade, att jag skulle önska mig en god frikassé, svarade hon, att hon skulle säga åt jungfrun att tillaga den och knäppte därefter ihop sina små händer om min arm och skrattade på ett så förtjusande sätt att hon blev mera intagande än någonsin.
Till följd härav bestod den väsentligaste användning, som gjordes av kokboken, uti att den lades i en vrå åt Jip att stå på. Men Dora var så förnöjd, då hon lärt honom att stå orörlig på boken med blyertspennan i munnen, att jag var riktigt glad över att jag hade köpt den.
Och nu togo vi åter till gitarrfodralet och blomstermålningen och sångerna om omöjligheten att upphöra att dansa, trallala, trallala! och vara så lyckliga som dagen var lång. Stundom önskade jag att jag vågat giva miss Lavinia en vink om att hon behandlade mitt hjärtas älskling nog mycket som en leksak, men stundom ertappade jag mig även själv med att jag hade gjort mig skyldig till det gemensamma felet och behandlat henne som en leksak — men icke ofta.
17 — David Copperfield. II.
