FEMTONDE KAPITLET.
Ofog.
De förekommer mig nästan som om jag, ehuru detta manuskript icke är bestämt för andra ögon än mina egna, icke borde omtala huru ivrigt jag, i känslan av mina plikter mot Dora och hennes tanter, arbetade med den förskräckliga stenografien och allt som stod i sammanhang därmed. Till det som jag redan nedskrivit om min ihärdighet vid denna tidpunkt av mitt liv och om en tålig och ihållande energi, som då började att utveckla sig hos mig och som jag vet vara den starkaste sidan i min karaktär, ifall den över huvud taget äger någon styrka, vill jag endast tillägga, att jag vid en blick tillbaka just i dessa finner källan till mina framgångar. Jag har haft mycken framgång i världsliga ting; många människor ha arbetat vida mera, utan att ha haft hälften så stor framgång; men jag skulle aldrig ha kunnat uträtta vad jag uträttat, om jag icke hade vant mig vid punktlighet, ordning och flit och om jag icke beslutit att koncentrera alla mina bemödanden endast på ett enda föremål i sänder, utan att fråga efter huru tätt i hälarna ett annat skulle komma att följa efter. Gud skall veta, att jag icke skriver detta för att berömma mig. Den människa, som undersöker sitt liv så som jag här undersöker mitt, från blad till blad, måste sannerligen vara en god människa, om hon skall kunna undgå det bittra medvetandet om många anlag som blivit försummade, många tillfällen som blivit förspillda, många vrånga och oriktiga känslor, som ständigt fört krig i hennes hjärta och för vilka hon dukat under. Jag skulle tro, att jag icke äger en enda naturlig gåva, som jag icke missbrukat. Vad jag vill säga, är helt enkel det, att vad jag än sökt uträtta här i livet, det har jag av
