― 259 ―
alla mina krafter bemödat mig att göra väl; att vad jag än ägnat mig åt, har jag åt detta ägnat mig hel och hållen och ständigt, i stort som smått, gått allvarligt till väga. Jag har aldrig ansett möjligt att någon medfödd eller förvärvad skicklighet kan undvara redlig flit och strävsamt arbete, så framt den vill nå sitt mål. Utan dessa egenskaper kan icke något mål uppnås på denna jorden. Vissa lyckliga anlag och lyckliga tillfälligheter kunna bilda de båda sidorna av den stege, på vilken somliga människor stiga uppåt; men pinnarna i denna stege måste vara av ett ämne, som kan tåla nötning och slitning, och ingenting kan ersätta grundligt, ivrigt och uppriktigt allvar. Att aldrig använda endast den ena handen på något varpå jag kunde använda hela mitt jag och att aldrig tänka lågt om mitt arbete, vilket det än var — detta finner jag nu ha varit mina gyllene levnadsregler.
För huru mycket av de vanor, som jag nu uppställt som levnadsregler, jag har Agnes att tacka, det vill jag icke här upprepa. Med tacksam kärlek går min berättelse nu över till henne.
Hon kom på ett fjorton dagars besök till doktorns. Mr Wickfield var doktorns gamle vän, och doktorn önskade tala med honom och muntra upp honom. Man hade talat därom med Agnes då hon senast var i staden, och detta besök var resultatet därav. Hon och hennes far följdes åt. Det förvånade mig icke synnerligen att få höra av henne att hon hade åtagit sig att skaffa en bostad i närheten åt mrs Heep, vars reumatism behövde förändring av luft och som gärna ville njuta av denna nya luft i ett sådant sällskap. Icke heller förvånade det mig, att Uriah redan dagen efter såsom en trogen och lydig son kom med sin mor för att föra henne in i den nya bostaden.
»Ser ni, master Copperfield», sade han, sedan han påtvungit mig sitt sällskap under en promenad i doktorns trädgård, »då en person är kär, är han alltid en smula svartsjuk eller vill åtminstone ha det älskade föremålet i sikte.»
