― 261 ―
»Och under honom också», fortfor Uriah mycket eftertryckligt och med ett betänksamt tonfall, medan han fortfor att skrapa sin haka.
»Känner ni då inte doktorn bättre», sade jag, »än att ni kan tro, att han ens visste av att ni fanns till, då ni inte stod mitt för hans ögon?»
Han gav mig åter en sneglande blick och förlängde sitt ansikte ännu ytterligare för att med större bekvämlighet kunna skrapa det, medan han svarade:
»Å, bevars, jag menar inte doktorn. Nej, inte honom, stackars karl! Jag menar mr Maldon!»
Jag kände mitt hjärta nästan stå stilla. Alla mina gamla tvivelsmål och farhågor i denna punkt, hela doktorns lycka och frid, hela den härva av möjlig oskuld eller skuld, vilken jag ej kunde reda, allt såg jag i ett ögonblick prisgivet åt denne skurks förvrängningar.
»Han kunde aldrig komma in på kontoret utan att huttla med mig och befalla mig», sade Uriah. »Jo, han var minsann en riktigt fin herre han! Jag var mycket ringa och ödmjuk — och jag är det än — men jag tyckte inte om sådant där — och jag gör det inte nu heller.»
Han upphörde med att skrapa sin haka och sög in sina kinder, till dess de tycktes mötas invändigt, medan han hela tiden fortfor att snegla på mig.
»Hon är, kantänka, en av de där älskvärda damerna», fortfor han, sedan han återgivit sitt ansikte dess vanliga form, »som helst vill slippa vara vän med sådana som jag, det vet jag mycket väl. Hon är just den rätta personen till att få min Agnes att rata en sådan som jag. Jag är, som sagt, inte någon fruntimmerskarl, master Copperfield, men jag har i alla fall länge haft ögon i huvadet. Vi simpelt folk ha i allmänhet fått ögon — och vi begagna dem till att se med.»
Jag försökte se lugn och likgiltig ut, men jag kunde på hans ansikte märka att det icke just lyckades mig.
»Jag ämnar inte låta segla mig i sank, Copperfield», fortfor han, i det han med ondskefull triumf drog upp den del av sitt ansikte, där hans röda ögonbryn skulle ha suttit, ifall han haft några, »och jag ska göra vad jag
