― 268 ―
lyckligare över något, än över din lycka. Om du någonsin kan skänka mig bistånd, så var övertygad att jag skall bedja dig därom. Måtte Gud ständigt vara med dig!»
I hennes strålande leende och i dessa sista toner av hennes glada röst tyckte jag mig åter se och höra min lilla Dora i hennes sällskap. Jag stod en stund, med hjärtat fullt av kärlek och tacksamhet, och betraktade stjärnorna och började därefter att gå långsamt framåt. Jag hade beställt mig nattläger på ett anständigt värdshus strax bredvid och stod redan i begrepp att gå ut genom porten, då jag, i det jag händelsevis vände om huvudet, såg ljus i doktorns arbetsrum. Med en viss självförebråelse kom jag nu att tänka på att han kanske hade arbetat på ordboken utan min hjälp, och för att se om det verkligen förhöll sig så och för att i alla händelser säga honom godnatt, ifall han ännu satt ibland sina böcker, vände jag om, gick sakta genom förstugan och tittade in, sedan jag försiktigt hade öppnat dörren.
Den första person jag såg vid det matta skenet från en med skärm försedd lampa, var till min överraskning Uriah. Han stod strax invid lampan och höll den ena av sina knotiga händer över sin mun, medan den andra vilade på doktorns bord. Doktorn satt i sin arbetsstol och dolde sitt ansikte i händerna. Mr Wickfield, som tycktes vara mycket förvirrad och nedslagen, lutade sig fram och berörde tveksamt doktorns arm.
För ett ögonblick trodde jag att doktorn var sjuk, men då jag i denna tanke hastigt närmade mig ett steg, mötte jag Uriahs blick och såg vad som var å färde. Jag skulle velat draga mig tillbaka, men han gjorde en rörelse för att kvarhålla mig, och jag stannade.
»I alla händelser», yttrade Uriah med en vridning på sin vämjeliga kropp, »böra vi hålla dörren stängd. Vi behöva ju inte låta hela staden veta det.»
Med dessa ord gick han på tåspetsarna bort till dörren, som jag hade lämnat öppen, och stängde den omsorgsfullt. Därefter kom han tillbaka och intog sin förra ställning. Han försökte tydligen att i sin röst och sitt sätt
