Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 274 ―

fast vid stolen med ett tag, vilket, liksom hans dämpade röst, skälvde av stundens djupa allvar.

»Jag ansåg mig som en tillflykt för henne från livets faror och växlingar. Jag inbillade mig att hon, så olika vi än voro till år, ändock kunde leva ett lugnt och belåtet liv med mig. Jag underlät inte heller att taga i betraktande den tid då jag skulle lämna henne fri och ännu ung och vacker, men med ett mera mognat omdöme — nej, mina herrar, på min heder — jag gjorde det inte!»

Hans trofasthet och högsinthet spredo liksom en förklaringsglans över hans oansenliga yttre. Varje ord, som gick över hans läppar, hade en kraft, som inga yttre företräden hade kunnat skänka.

»Mitt liv tillsammans med denna dam har varit mycket lyckligt. Ända till denna kväll har jag ständigt haft anledning att välsigna den dag, då jag handlade så orätt emot henne.»

Hans röst, som blev osäkrare, då han yttrade dessa ord, förstummades för några ögonblick. Därefter fortfor han:

»Nu, då jag en gång väl vaknat upp ur min dröm — jag har under hela mitt liv på ett eller annat sätt varit en stackars drömmare — inser jag hur naturligt det är, att hon med saknad skulle tänka på sin barndomsvän och jämnåring. Att hon betraktar honom med en viss oskuldsfull saknad, med vissa menlösa tankar på vad som kunnat vara, ifall jag inte hade funnits, detta är, fruktar jag, endast alltför sant. Mycket, som jag sett, utan att fästa mig vid det, har under denna sista, prövningsfulla timme framställt sig i en ny dager. Men utöver detta, mina herrar, får denna dams namn aldrig ställas i samband med ett ord, en halvdragen ande av misstanke.»

För ett ögonblick blixtrade hans öga, och hans röst var fast; han tystnade åter för en kort stund och fortfor därefter som förut:

»Det återstår nu endast för mig att med all den undergivenhet, som står i min förmåga, bära medvetandet av den olycka jag åstadkommit. Det är hon som borde