gå och taga ut tillståndsbevis för ingående av äktenskap.
Det är ett bra litet dokument för att kunna uträtta så mycket och medan det ligger på mitt skrivbord, betraktar Traddles det halvt med beundran och halvt med vördnadsfull bävan. Där stå namnen David Copperfield och Dora Spenlow i det ljuva samband, vari jag av gammalt skådat dem i mina drömmar, och där borta i hörnet skådar den faderliga institutionen, Charta Sigillatakontoret, som alltid är så välvilligt intresserat för det mänskliga livets växlande förhållanden, vänligt ned på vår förening, och där nedkallar ärkebiskopen av Canterbury en välsignelse över oss på pränt och det till så billigt pris som man gärna kan vänta sig.
Icke desto mindre befinner jag mig i en dröm, en oredig, lycksalig, underbar dröm. Jag kan icke tro att allt detta är verklighet, men detta oaktat kan jag icke tro annat än att envar, som går förbi mig på gatan, måste ha ett slags föreställning om att jag skall gifta mig i övermorgon. Ärkebiskopens vikarie känner mig, då jag kommer in för att avlägga eden, och avfärdar mig i en handvändning, som om ett visst hemligt frimureriförstånd rådde oss emellan. Traddles behövs alls icke men följer likväl med, på det att jag vid förekommande fall skall ha någon att åberopa mig på.
»Nästa gång du kommer hit, gamle vän», säger jag till Traddles, »vill jag hoppas att det är i samma ärende, för din egen räkning. Och jag önskar att det inte måtte dröja länge!»
»Tack för dina goda önskningar, min bäste Copperfield», svarade han. »Jag hoppas detsamma. Det är en tillfredsställelse att veta att hon ska vänta på mig hur länge som helst och att hon är den allra sötaste flicka…»
»När ska du taga emot henne vid diligensen?» frågade jag.
»Klockan sju», svarar Traddles med en blick på sin gamla nötta silverklocka — samma klocka ur vilken han en gång, då han var i skolan, tog ur ett hjul för att göra
