― 298 ―
»Ne-ej!» viskade Dora.
»Men så du darrar, min söta vän!»
»Det är därför att jag vet att du ämnar gräla på mig!» utbrast Dora i klagande ton.
»Mitt söta barn, Jag ämnar bara tala förstånd med dig!»
»Ja, men att tala förstånd är ännu värre än att gräla!» ropade Dora helt förtvivlad. »Jag gifte mig inte för att du skulle tala förstånd med mig. Om det var din mening att tala förstånd med en sådan stackars liten varelse som jag, så borde du ha sagt mig det, du grymma gosse!»
Jag försökte att lugna Dora, men hon vände bort huvudet, skakade lockarna från den ena sidan till den andra och sade: »Du grymma, grymma gosse!» så många gånger, att jag verkligen icke rätt visste vad jag skulle göra. I min ovisshet gick jag därför några slag fram och tillbaka på golvet och satte mig därefter åter ned bredvid henne.
»Älskade Dora!»
»Nej, Jag är inte din älskade Dora. Du ångrar att du gift dig med mig, annars skulle du inte tala förstånd med mig!» svarade Dora.
Av denna ogrundade och orimliga beskyllning kände jag mig till den grad förnärmad, att jag fick mod att bli allvarsam.
»Hör nu, min egen Dora», sade jag, »nu är du mycket barnslig och talar dårskaper. Jag är övertygad, att du kommer ihåg, att jag i går var tvungen att gå ut innan halva middagen var förbi, och att jag i förrgår blev riktigt illamående, därför att jag i största hast måste kasta i mig några bitar kalvstek, som ännu var halvrå. I dag får jag inte någon mat alls — och jag vill knappast nämna hur länge vi fingo vänta på frukosten, utom att tevattnet inte var varmt, när det äntligen kom in. Jag säger det inte för att göra dig förebråelser, min söta vän, men det är inte behagligt.»
»Ack, du grymma, grymma gosse, att säga att jag är en obehaglig hustru!» utbrast Dora.
