Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

― 311 ―

känner dem, åt detta papper. Den gamla olyckliga känslan av att jag förlorat eller saknade någonting hade onekligen en viss plats i mitt hjärta, men icke till den grad att den förbittrade mitt liv. Då jag i vackert väder vandrade ensam och tänkte på dessa sommardagar, då hela luften hade varit uppfylld av min barnsliga hänryckning, saknade jag något i förverkligandet av mina drömmar, men jag tänkte att det var en mildrad strålglans från det förflutna, vilken ingenting skulle kunnat sprida över det närvarande. Jag kunde visserligen någon gång känna, att jag skulle önskat, att min hustru hade kunnat vara min rådgivarinna, att hon hade ägt mera karaktär och kraft, för att därmed stödja och förbättra mig; att hon hade ägt förmåga att fylla den tomhet, som fanns någonstädes hos mig; men jag kände som om detta skulle ha varit en överjordisk fulländning av min lycka, vilken aldrig hade varit mig ämnad eller kunnat äga rum.

Vad åren angår, var jag en mycket ung äkta man och hade icke känt det dämpande inflytandet av andra sorger och erfarenheter än dem som äro upptecknade på dessa blad. Om jag handlade oriktigt i något, och det gjorde jag säkert i mycket, gjorde jag det av missförstådd kärlek och av brist på djupare förstånd. Jag skriver endast den stränga sanningen, och det skulle icke tjäna mig till något att nu utsmycka den.

Sålunda påtog jag mig vårt livs besvär och bekymmer, utan att ha någon som delade dem. Vi levde ungefär som förr vad vår oordentliga hushållning beträffar, men jag hade vant mig därvid och det gladde mig att se, att Dora numera sällan var nedslagen. Hon var munter och upprymd på sitt vanliga, barnsliga sätt, älskade mig ömt och var lycklig med sina gamla små bagateller.

Då riksdagsdebatterna voro tröttande — jag menar till sin längd, icke till sitt innehåll, ty i det senare avseendet voro de sällan annorlunda — och jag kom sent hem, kunde Dora aldrig hålla sig stilla, då hon hörde mina steg, utan kom alltid ned för att taga emot mig. Då mina aftnar icke voro upptagna av det arbete, för vilket