― 312 ―
jag med så mycken möda hade utbildat mig, och jag satt hemma och skrev, kunde hon sitta helt tyst och stilla bredvid mig, hur sent det än var, och vara så stum, att jag ofta trodde att hon hade somnat. Men då jag vände på huvudet, såg jag som oftast hennes blå ögon se på mig med den stilla uppmärksamhet, som jag förut har nämnt.
»Ack, vilken trött gosse!» sade Dora en kväll, då jag mötte hennes blick, i det jag tillslöt min skrivpulpet.
»Vilken trött flicka!» sade jag. »Detta skulle komma sanningen närmare. En annan gång måste du gå och lägga dig, min lilla vän. Det är alldeles för sent för dig.»
»Nej, jaga mig inte i säng!» bad Dora och kom fram till mig. »Det får du inte göra.»
»Dora!»
Till min förvåning snyftade hon vid min hals.
»Mår du inte väl, är du inte lycklig, min älskling?»
»Jo, jag mår mycket bra och är mycket lycklig!» sade Dora, »men låt mig stanna och se på hur du skriver.»
»Men vad är det väl för syn för ett par sådana klara ögon vid midnatt?» svarade jag.
»Tycker du verkligen att de äro klara?» frågade Dora leende. »Det gläder mig att höra, att de äro det.»
»Lilla fåfänga!» svarade jag.
Men det var icke fåfänga; det var endast oskyldig glädje över min beundran. Detta visste jag mycket väl förrän hon sade mig det.
»Finner du dem vackra, så låt mig stanna uppe och se på när du skriver!» sade Dora. »Tycker du verkligen att de äro vackra?»
»Ja mycket vackra.»
»Så låt mig då stanna uppe och se på hur du skriver!»
»Men jag fruktar att detta icke ska göra dem klarare, Dora.»
»Jo, det ska det, du kloka gosse, ty då ska du inte glömma mig, då du har huvudet fullt av dina tysta tankar. Blir du ond, om jag säger någonting riktigt, rik-
