― 313 ―
tigt enfaldigt, något mera enfaldigt än vanligt?» frågade Dora i det hon över min axel såg mig in i ansiktet.
»Vad i all världen kan det vara?» frågade jag.
»Låt mig hålla i pennorna», sade Dora. »Jag vill så gärna ha något att göra under de många timmar då du är så flitig. Får jag hålla i pennorna?»
Minnet av hennes täcka glädje, då jag svarade ja, framkallar tårar i mina ögon. Då jag nästa gång satte mig ned att skriva och sedan regelbundet varje gång, satte hon sig på sin gamla plats med en bunt pennor bredvid sig. Hennes triumf över detta hennes deltagaude i mitt arbete och hennes fröjd då jag behövde en ny penna — som jag mycket ofta låtsade att jag behövde — skaffade mig ett nytt medel att roa mitt hustrubarn. Stundom låtsade jag även som om jag ville ha ett par sidor manuskript renskrivna. Då visade sig Dora i all sin härlighet. De förberedelser, hon gjorde till det stora verket, de förkläden hon tog på sig, de handdukar hon lånade från köket för att hålla bläcket borta, den tid hon använde, de oräkneliga uppehåll hon gjorde för att prata med Jip, som om han förstått alltsammans, hennes övertygelse om att hennes arbete var ofullständigt, om hon icke hade satt sitt namn under det, det sätt varpå hon visade mig det, som om det varit en skrivbok som visades för skolmästaren, och så föll mig om halsen, då jag berömde det — allt detta är för mig rörande ämnen, så ringa och enfaldiga de än möjligen kunna förefalla andra.
Kort därefter tog hon nycklarna om hand och gick nu rasslande omkring i huset med hela knippan i en liten korg, som var bunden vid hennes smärta midja. Jag märkte sällan att de ställen, till vilka de hörde, voro stängda eller att de begagnades till annat än till leksaker åt Jip — men Dora var glad, och det gladde mig. Hon var fullt och fast övertygad om att det uträttades en hel hop med att hon på detta sätt låtsade spela matmor, och var lika munter som om vi på skämt hade lekt med ett dockhus.
