― 314 ―
Sådant var det liv vi fortforo att föra. Dora var knappast mindre öm mot min tant än mot mig och talade ofta med henne om den tid då hon hade fruktat, att hon var »en tvär gammal varelse». Jag såg aldrig min tant mera regelbundet foga sig efter någon. Hon smekte Jip, ehuru Jip aldrig frågade efter det; lyssnade dag ut och dag in till gitarren, ehuru jag fruktar att hon icke hade något sinne för musik; grälade aldrig på jungfrurna, ehuru frestelsen därtill måste ha varit övermåttan stor; gick långa vägar för att köpa en eller annan småsak, som hon hade upptäckt, att Dora saknade, och kom aldrig in genom trädgården och saknade henne i rummet utan att hon ropade utför trappan med en röst som ljöd upplivande genom hela huset:
»Var är Liten Blomma?»
