― 316 ―
nan sak. Mig skulle man kunna inspärra i ett fängelse, och jag skulle aldrig fråga efter att komma ut, om det endast funnes gott sällskap och jag kunde få mig en robbert whist. Men jag är inte Annie, och Annie är inte jag.»
»Mycket sant, mycket sant!» sade doktorn.
»Ni är den allra bästa människa — nej, ursäkta», ty doktorn gjorde en avvärjande rörelse, »jag måste säga er i ansiktet vad jag alltid säger på er bak, att ni är den allra bästa människa, men ni har naturligtvis inte samma idéer och tycken som Annie, eller hur?»
»Nej», sade doktorn i sorgsen ton.
»Nej, naturligtvis», fortfor den gamla soldaten. »Där är nu till exempel ert lexikon. Vilket nyttigt och nödvändigt verk är inte ett lexikon! Ordens betydelse! Utan doktor Johnson eller någon annan av samma slag, hade vi kanske ännu inte kunnat skilja mellan en bränntång och en säng. Men kan man väl begära att ett lexikon — i synnerhet då det är under arbete — ska kunna intressera Annie?»
Doktorn skakade på huvudet.
»Och därför är det», sade mrs Markleham och slog honom på axeln med sin hopslagna solfjäder, »som jag så högligen gillar den omtanke ni visar. Den visar, att ni inte liksom så många andra äldre personer begär ett gammalt huvud på unga axlar. Ni har studerat Annies karaktär och förstår den. Det är detta jag finner så vackert!»
Själva doktor Strongs lugna och tålmodiga ansikte tycktes mig uttrycka en viss liten känsla av smärta under hemsökelsen av dessa artigheter.
»Därför, min bästa doktor», sade den gamla soldaten och gav honom åtskilliga vänskapliga smällar, »står jag vid varje tid och stund helt och hållet till ert förfogande. Jag ska med nöje följa Annie på teatrar, konserter, utställningar, kort sagt, vart som helst, och ni ska aldrig se mig tröttna. Plikten, min bäste doktor, måste gå framför allt annat här i världen!»
