― 317 ―
Och hon höll ord. Hon var en av dessa människor som kunna uthärda en hel hop nöjen, och hennes uthållighet vacklade aldrig. Hon fick aldrig fatt i tidningen (med vilken hon slog sig ned i den mjukaste länstolen i huset, där hon tillbragte två timmar varje dag med att läsa den från början till slut genom en lornjett) utan att hitta på något, som hon var säker om att det skulle roa Annie att se. Förgäves försäkrade Annie, att hon var utledsen vid dylika saker. Hennes mor invände ständigt: »Nej, kära Annie, nu talar du mot din övertygelse, och det är inte vackert av dig att på sådant sätt återgälda doktorns godhet.»
Detta sades som oftast i doktorns närvaro och tycktes för Annie utgöra det huvudsakligaste skälet att upphöra med sina invändningar, ifall hon hade gjort några sådana. Men i allmänhet underkastade hon sig moderns vilja utan några sådana och gick vart den gamla soldaten ville.
Det hände numera endast sällan att mt Maldon följde dem. Stundom blevo min tant och Dora bjudna att följa med och antogo bjudningen. Stundom blev Dora ensam bjuden. Det hade varit en tid, då jag ogärna skulle ha sett henne följa med, men ett närmare övervägande av det som den där aftonen hade tilldragit sig i doktorns rum hade framkallat en förändring i min uppfattning: jag trodde att doktorn hade rätt och hyste icke några svårare misstankar.
Min tant gnuggade stundom sin näsa, då vi händelsevis voro ensamma, och sade att hon icke kunde bli klok på saken, hon önskade, att de vore lyckligare, hon trodde icke att vår militäriska vän (så kallade hon ständigt den gamla soldaten) gjorde saken det ringaste bättre. Min tant uttalade vidare den åsikt, att »om vår militäriska vän ville klippa av sina fjärilar och skänka dem åt skorstensfejarna på deras majfest,[1] skulle detta
- ↑ Londons skorstensfejare plägade förr tåga genom gatorna i en komisk festprocession den första maj. Se vidare härom i Dickens' skiss: The First of May.
