― 318 ―
åtminstone se ut som en början till en smula förstånd å hennes sida.
Men framför allt litade hon på mr Dick. Denne man hade tydligen en idé i sitt huvud, sade hon, och om han endast kunde hålla fast den i en vrå av sitt huvud, vilket just var det som föll sig svårt för honom, skulle han säkert komma att utmärka sig på något utomordentligt sätt.
Okunnig om denna förutsägelse, fortfor mr Dick att intaga precis samma ställning i förhållandet till doktorn och mrs Strong. Han tycktes varken gå framåt eller skrida tillbaka, utan, likt ett hus, ha satt sig på sin ursprungliga grundval, och jag måste bekänna, att min tro på att han någonsin skulle komma i rörelse igen icke var så värst mycket starkare, än om han verkligen varit ett hus.
Men en afton, då jag redan hade varit gift i flera månader, stack mr Dick in huvudet i salen, där jag satt ensam och skrev (Dora hade nämligen gått ut med min tant för att dricka te hos de små kanariefåglarna) och sade med en betydelsefull hostning:
»Jag kan väl inte få tala med dig en stund, Trotwood, utan att störa dig?»
»Jo visst, mr Dick», svarade jag. »Stig in!»
»Trotwood», sade mr Dick och lade fingret på näsan, sedan han hade tryckt min hand, »innan jag sätter mig skulle jag gärna vilja göra en anmärkning. Du känner ju din tant.»
»Något litet», svarade jag.
»Hon är det underbaraste fruntimmer i världen.»
Efter detta meddelande, som han sköt ur sig som om han hade varit laddad med det, satte sig mr Dick med större allvar än vanligt och såg på mig.
»Hör nu, min gosse», sade mr Dick, »jag skulle gärna vilja göra dig en fråga.»
»Så många ni vill», svarade jag.
»Vad anser ni mig för, sir» frågade mr Dick och lade armarna i kors.
