― 319 ―
»För en god gammal vän», svarade jag.
»Tack, Trotwood», sade mr Dick leende och lutade sig högst förnöjd framåt för att trycka min hand. »Men», fortfor han och antog åter sin allvarliga min, »vad anser du mig för i det här avseendet?» och med dessa ord pekade han på sin panna.
Jag var något tveksam om vad jag skulle svara, men han hjälpte mig med ett enda ord.
»Svag?» frågade mr Dick.
»Ja», svarade jag tveksamt. »Något.»
»Alldeles!» utbrast mr Dick, som tycktes bli alldeles förtjust över mitt svar. »Ser du, Trotwood, det kommer sig därav att man tog bekymren ur du vet nog vilkens huvud och satte dem du vet nog var, och så —» mr Dick snodde sina händer flera gånger hastigt om varandra, förde dem därefter tillsammans och rullade dem åter omkring, för att uttrycka förvirring. »Vid det där tillfället gick det så där med mig, inte sant?»
Jag nickade åt honom och han nickade tillbaka åt mig.
»Kort sagt, min gosse», sade mr Dick, sänkande sin röst till en viskning, »jag är svagsint.»
Jag hade velat göra invändningar mot denna slutsats, men han hejdade mig.
»Jo, det är jag! Hon påstår att jag inte är det, hon vill inte höra talas om det, men jag är det. Jag vet att jag är det. Om hon inte hade stått vid min sida som en vän, sir, skulle jag ha blivit inspärrad och fört ett sorgligt liv i många år. Men jag ska sörja för henne! Jag använder inte ett öre av renskrivningspengarna. Jag gömmer dem i en sparbössa. Jag har gjort mitt testamente och lämnar henne alltsammans. Hon ska bli rik — förnäm!»
Mr Dick tog upp sin näsduk och torkade sina ögon; därpå vek han mycket omsorgsfullt ihop den igen, slätade den mellan sina händer, stoppade den i fickan och tycktes lägga min tant åsido på samma fång.
»Du är nu en lärd man, Trotwood», sade mr Dick.
