― 320 ―
»Du vet vad doktorn är för en lärd och stor man. Du vet vilken ära han alltid visat mig. Han är inte stolt i sin visdom. utan ödmjuk och nedlåtande — nedlåtande även mot stackars Dick, som är svagsint och inte vet någonting. Jag har sänt hans namn på en papperslapp utefter tåget upp till draken, då den stod högt i sky, bland lärkorna. Draken blev glad över att få det, sir, och himlen blev klarare därav.»
Jag gjorde honom ytterligt belåten, då jag med innerlig övertygelse sade, att doktorn förtjänade all vår vänskap och högaktning.
»Och hans vackra hustru är en stjärna», sade mr Dick, »en strålande stjärna. Jag har sett henne stråla, sir. Men», här flyttade han sin stol närmare och lade sin ena hand på mitt knä, »moln, sir, moln!»
Jag visade mitt deltagande i den bedrövelse, hans ansikte uttryckte, genom att låta mitt eget antaga samma uttryck och genom att skaka på huvudet.
»Vad är det för moln?» frågade mr Dick.
Han såg ivrigt in i mina ögon och tycktes längta så mycket efter att förstå, att jag bemödade mig att svara honom långsamt och tydligt, som om jag hade inlåtit mig i en förklaring med ett barn.
»Det finns någon olycklig tvedräkt dem emellan», svarade jag. »Det finns någon sorglig orsak till söndring. Det är en hemlighet. Kanske är det något som är oskiljaktigt från deras olikhet i ålder; kanske har det uppstått av så gott som ingenting.»
Mr Dick, som beledsagade varje mening med en tankfull nick, teg, då jag hade talat till slut, och satt och grubblade, med ögonen vända mot mitt ansikte och med händerna på mitt knä.
»Doktorn är väl inte ond på henne, Trotwood?» frågade han efter en stunds förlopp.
»Nej, han är henne innerligt tillgiven.»
»Då har jag det, min gosse!» utbrast mr Dick.
Den plötsliga förtjusning, varmed han slog mig på knäet och lade sig tillbaka i länstolen, med ögonbrynen
