― 330 ―
dig i mitt namn, från håll där intet berättigat anspråk fanns; hur man ockrade på dig i mitt namn; hur ädelmodig du var och hur mr Wickfield, vilken ditt väl låg så mycket om hjärtat, förargade sig över detta beteende, då vaknade hos mig, såsom en oförtjänt vanära, i vilken jag tvang dig att deltaga, det första medvetandet om att jag var utsatt för den låga misstanken, att min ömhet var köpt och såld till dig. Jag kan inte säga dig, mamma kan inte föreställa sig vad det var att alltid ha sinnet nedtryckt av denna farhåga och oro och dock i mitt innersta hjärta veta med mig, att jag på min bröllopsdag satte kronan på hela mitt livs kärlek och vördnad.» ”
»Jo, det är tacken man får», utbrast mrs Markleham gråtande, »för att man sörjer för sin familj. Jag önskar att jag vore en turk!»
(»Ja, jag vånne du vore det — och hemma i ditt land igen!» sade min tant.)
»Det var vid den tiden som mamma så varmt antog sig kusin Maldons sak. Jag hade tyckt om honom», hon talade sakta, men utan minsta tvekan, »tyckte mycket om honom. Vi hade som barn lekt fästman och fästmö. Om inte omständigheterna hade tagit en annan vändning, hade jag kanske inbillat mig, att jag verkligen älskade honom, hade kanske gift mig med honom och blivit djupt olycklig, ty det ges ingen skiljaktighet mellan äkta makar, som kan jämföras med bristande överensstämmelse i tänkesätt och böjelser.»
Till och med under det att jag med den största uppmärksamhet hörde på det följande, grubblade jag över dessa ord, som om de hade haft någon sällsam tillämplighet på mig, som jag ej kunde fatta. »Det finns ingen skiljaktighet mellan äkta makar, som kan jämföras med bristande överensstämmelse i tankar och syften.» — Ingen skiljaktighet mellan äkta makar, som kan jämföras med bristande överensstämmelse i tankar och syften!
»Mellan honom och mig finnes ingenting gemensamt, fortfor Annie, »det har jag för länge sedan insett. Om jag inte hade min make att tacka för annat, i stället
