― 331 ―
för att jag nu har honom att tacka för så mycket, så skulle jag dock alltid tacka honom för att han räddat mig från att lyssna till mitt ouppfostrade hjärtas missledande röst.»
Hon stod orörlig framför doktorn och talade med ett allvar, som trängde in i djupet av mitt hjärta, men hennes röst var lika lugn som förut.
»Medan han väntade på att bli föremål för din frikostighet, som så frikostigt slösades på honom för min skull, och medan jag sörjde över att synas på detta sätt köpslå med min kärlek, tyckte jag att det skulle ha anstått honom bättre om han själv hade brutit sin bana. Jag tyckte att jag, om jag hade varit i hans ställe, skulle ha försökt detta, hur mycken ansträngning det än kunde ha kostat mig. Men jag hyste likväl inte några dåliga tankar om honom förrän den där aftonen då han reste till Ostindien. Den aftonen upptäckte jag, att han hade ett falskt och otacksamt hjärta. Jag fattade nu den dubbla betydelsen i de forskande blickar med vilka mr Wickfield förföljde mig. Jag såg nu för första gången den svarta misstanke, som förmörkade mitt liv.»
»Misstanke, Annie?» sade doktorn. »Nej, nej, nej!»
»I din själ, min make, fanns ingen sådan, det vet jag», svarade hon. »Och då jag den där aftonen kom till dig för att avkasta hela min börda av blygsel och sorg och visste att jag måste omtala att under ditt tak en av mina släktingar, vars välgörare du för min skull varit, hade talat ord till mig som aldrig hade bort fällas, även om jag varit den svaga och fala usling, för vilken han ansåg mig, då vände sig mitt hjärta med vämjelse bort från den vanära, som denna bekännelse redan i sig innebar. Den dog på mina läppar och har från denna stund och tills nu inte kommit över dem.»
Mrs Markleham lutade sig med en kort kvidan tillbaka i sin länstol och gömde sig bakom sin solfjäder, som om hon aldrig mera ämnade komma fram.
»Sedan denna tid har jag aldrig, undantagandes i din närvaro, växlat ett ord med honom, och även då endast då det varit nödvändigt för att undvika denna förkla-
