― 332 ―
ring. År ha förflutit sedan han av mig fick höra vilken hans ställning här var. Den välvilja, varmed du i hemlighet sörjde för hans framgång i livet och sedan yppade för mig för att glädja och överraska mig, har — du kan tro mig! — endast ännu mera ökat sorgen och bördan av min hemlighet.»
Trots allt vad doktorn gjorde för att hindra det, sjönk hon sakta ned vid hans fötter, såg upp till honom med tårfyllda ögon och sade:
»Tala inte till mig ännu! Låt mig ännu säga några ord! Vare sig att jag har rätt eller orätt, så tror jag att jag skulle handla på samma sätt, om detta behövde göras om igen. Du kan inte föreställa dig vad det var att vara fäst vid dig med alla dessa gamla kärleksband och att finna att någon kunde vara nog hård att tro, att jag hade sålt mitt hjärtas uppriktighet och att allt, som omgav mig, bekräftade en sådan tro. Jag var ung och hade ingen rådgivare. Mellan mamma och mig var ett stort svalg i allt som rörde dig. Om jag drog mig tillbaka i mig själv för att dölja den missaktning för vilken jag hade varit utsatt, så kom sig detta därav att jag värderade dig så högt och önskade så innerligt, att du även skulle värdera mig!»
»Annie, mitt rena hjärta, min älskade flicka!» sade doktorn.
»Ännu några få ord! Jag tänkte ofta, att det var så många bland vilka du hade kunnat välja dig en maka och som inte skulle ha vållat dig så många bekymmer och obehag och som skulle ha gjort ditt hem till ett värdigare hem. Jag fruktade, att det skulle ha varit bättre om jag hade fortfarit att vara din lärjunge, snart sagt ditt barn. Jag fruktade att jag alltför litet passade för din lärdom och din vishet. Om allt detta, den gång då jag stod i begrepp att avlägga den där bekännelsen, förmådde mig att draga mig tillbaka inom mig själv (såsom jag verkligen gjorde), så var skälet alltjämt det, att jag värderade dig så högt och hoppades, att även du en dag skulle värdera mig.»
»Den dagen randades för länge sedan, älskade An-
