― 355 ―
detta sjukliga upplösningstillstånd genom översvämningar av orenligheter från den med sådana uppfyllda floden.
Som om hon själv varit en del av den bottensats, som floden hade vräkt upp och kvarlämnat till förruttnelse, vandrade flickan, som vi hade följt, ned till flodstranden och stod mitt i detta nattstycke, ensam och tyst, med blickarna fästa på vattnet.
Några båtar och pråmar, som sutto fast i dyn, gjorde att vi kunde komma på några få alnars avstånd från henne utan att bli sedda. Jag gav nu mr Peggotty ett tecken att stanna där han var och trädde fram ur skuggan för att tala med henne. Icke utan bävan närmade jag mig den ensliga gestalten, ty detta dystra mål för hennes bestämda vandring och det sätt, varpå hon stod nästan inne i den grottlika skuggan från Järnbron och betraktade de brutna ljusstrålar som avspeglade sig på den starka strömmen, väckte en fasa inom mig.
Jag tror att hon talade för sig själv. Jag är säker om att hon, ehuru hon helt och hållet stod försjunken i stirrandet på vattnet, hade kastat schalen av sina axlar och lindat händerna in i den på ett omedvetet, förvirrat sätt, snarare som en sömngångerska än som en vaken människa. Jag vet och kan aldrig glömma, att det låg något i hennes vilda sätt, som nästan övertygade mig om att hon skulle försvinna milt för mina ögon, till dess jag hade ett säkert tag om hennes arm.
Och i samma ögonblick sade jag: »Martha!»
Hon uppgav ett gällt skri och sökte med en sådan styrka slita sig lös, att jag knappast tror att jag skulle kunnat hålla henne ensam. Men en starkare hand än min lade sig på henne, och då hon slog upp sina förskräckta ögon och såg vem det var, gjorde hon endast en enda ansträngning till och sjönk ned emellan oss. Vi buro henne bort från vattnet till ett ställe, där det låg några torra stenar, och lade henne där, gråtande och kvidande. Kort därefter satte hon sig upp bland stenarna, höll om sitt arma huvud med båda händerna och ropade lidelsefullt:
