― 356 ―
»O, strömmen! O, strömmen!»
»Tyst, tyst!» sade jag. »Lugna er!»
Men hon upprepade ständigt samma ord, ropande: »O, strömmen!» om och om igen.
»Jag vet att den är lik mig!» utbrast hon. »Jag vet att jag tillhör den. Jag vet att den är det naturliga sällskapet för en sådan som jag! Den kommer från landsbygden, där den en gång var ren och oskyldig — och smyger sig, smutsig och eländig, fram genom de ohyggliga gatorna och går, liksom mitt liv, bort till ett stort hav, som ständigt är upprört — och jag känner att jag måste följa med den.»
Jag har aldrig känt vad förtvivlan är; endast tonen i dessa ord lärde mig det.
»Jag kan inte hålla mig borta härifrån. Jag kan inte glömma den. Den följer mig dag och natt. Den är det enda i världen som jag passar för och som passar för mig. O, den förfärliga floden!»
I detta ögonblick genomfor mig den tanken, att jag, medan min följeslagare stod och såg på henne utan att tala eller röra sig, skulle kunnat läsa hans systerdotters historia på hans ansikte, även om jag på förhand icke hade känt den. Jag har aldrig, varken på någon tavla eller i det verkliga livet, sett fasa och medlidande så uttrycksfullt blandade med varandra. Han skälvde som om han varit nära att falla, och hans hand — jag rörde vid den med min egen, ty hans utseende skrämde mig — var kall som ett liks.
»Hon är alldeles utom sig», viskade jag till honom. »Hon kommer snart att tala på annat sätt.»
Jag vet icke vad han ville svara. Han gjorde några rörelser med läpparna och tycktes tro, att han hade talat, men han hade endast pekat på henne med sin utsträckta hand.
Hon fick nu ett nytt anfall av gråt, varunder hon åter gömde sitt ansikte bland stenarna och låg framför oss, en bild av förkrosselse och undergång. Som jag visste att detta tillstånd måste upphöra innan vi kunde tala med henne med något hopp om framgång, vågade
