― 357 ―
jag hålla honom tillbaka, då han ville resa upp henne, och vi blevo stående tysta, till dess hon blev lugnare.
»Martha», sade jag nu, i det jag lutade mig ned och hjälpte henne att resa sig upp — hon tycktes nämligen vilja resa sig upp i avsikt att avlägsna sig; men hon var för svag därtill och lutade sig mot en båt — »Martha, vet ni vem det är som är med mig?»
Hon svarade med svag stämma: »Ja.»
»Vet ni, att vi i afton ha följt efter er ett långt stycke?»
Hon skakade på huvudet. Hon såg varken på honom eller mig, utan stod i en nedböjd ställning, hållande hatten och schalen i den ena handen, utan att tyckas veta av det, medan hon tryckte den andra, knutna handen mot sin panna.
»Har ni nu sansat er tillräckligt», frågade jag, »för att kunna tala om det ämne, vilket — jag hoppas att himlen skall minnas det! — så livligt intresserade er den snöiga aftonen?»
Hon bröt nu åter ut i snyftningar och framstammade några osammanhängande tacksägelser för att jag icke hade drivit henne bort från dörren.
»Jag vill inte säga något till mitt försvar», sade hon efter ett kort uppehåll. Jag är dålig och förtappad; jag har inte det ringaste hopp; men säg honom» — hon hade ryggat tillbaka från honom — »så framt ni inte föraktar mig för mycket för att göra dot, att jag aldrig på något sätt varit skuld till hans olycka.»
»Den har aldrig blivit er tillräknad», svarade jag i samma djupt allvarliga ton som hon.
»Om jag inte misstar mig», fortfor hon med skälvande röst, »var det ni som kom in i köket den där aftonen då hon visade sig så medlidsam emot mig, var så mild och god emot mig och inte skydde mig så som alla de andra, utan hjälpte mig så välvilligt? Var det ni, sir?»
»Ja, det var det», svarade jag.
»Jag hade för länge sedan legat i floden», sade hon och stirrade på den med ett förfärligt uttryck, »om jag
