― 359 ―
krossa dem. Hon vred sig oupphörligt i någon ny ställning, sträckte ut armarna så att de stodo alldeles styva och stela, slingrade ihop dem framför sitt ansikte, som om hon velat från sina ögon utestänga den smula dager som fanns och sänkte huvudet, som om det nedtyngdes av olidliga minnen.
»Vad ska jag göra?» sade hon, medan hon så kämpade med sin förtvivlan. »Hur kan jag fortfara att vara vad jag är, en förbannelse för mig själv och en skam för envar med vilken jag kommer i beröring?» Plötsligt vände hon sig om till min följeslagare och ropade: »Trampa på mig, döda mig! Då hon var er stolthet, skulle ni tyckt att jag förnärmat henne, om jag endast vidrört henne på gatan med min klänning. Ni kan inte — hur skulle ni väl kunna det! — tro en enda stavelse av det som kommer över mina läppar. Det skulle vara en evig skam för er, även nu, om hon och jag växlade ett enda ord. Jag klagar inte. Jag säger inte, att hon och jag äro lika — jag vet att det är ett långt, långt avstånd oss emellan. Jag säger endast att jag, trots hela mitt brott och all min uselhet, är tacksam mot henne av hela min själ och älskar henne. Ack, tro inte, att den förmåga jag haft, att älska någonting, helt och hållet gått förlorad! Stöt mig bort, så som hela världen gör, döda mig därför att jag är den jag är, men tro inte detta om mig!»
Medan hon ställde denna bön till honom, betraktade han henne med en förvirrad och tankspridd blick, och då hon tystnade, reste han milt upp henne och sade:
»Martha, Gud förbjude att jag skulle döma dig; jag bör minst av alla göra det, min flicka! Du känner inte hälften av den förändring, som under tidens lopp försiggått med mig, om du. kan tro något sådant. Nej!» — här tystnade han för ett ögonblick och fortfor sedan: »Du vet inte varför den här herrn och jag ha önskat tala med dig. Du vet inte vad vi ha för handen. Hör nu på mig!»
Hans inflytande på henne var fullständigt. Hon stod rysande framför honom, som om hon fruktat att möta
