― 365 ―
»Ja, Jag har blivit ruskig nog, ifall det är det ni menar», sade han. »Jag för en ugglas liv.»
»Du har berövat mig större delen av min förmögenhet», sade min tant. »Du tillslöt mitt hjärta för världen under många, många år. Du behandlade mig trolöst, otacksamt och grymt. Gå och ångra det. Lägg inte nya förnärmelser till de många, många du redan tillfogat mig!»
»Ja», sade han, »det där låter allt vackert, det. Nåja, jag får väl hjälpa mig med det här för den här gången.»
Mot hans vilja tycktes min tants förtrytsamma tårar göra honom skamflat, och han gick helt snopen ur trädgården. Med ett par raska steg, som om jag just nu hade anlänt, gick jag emot honom och steg in genom grinden just som han gick ut. I förbifarten sågo vi skarpt och för ingen del vänligt på varandra.
»Tant», sade jag häftigt, »den där karlen har åter skrämt dig. Låt mig tala med honom. Vem är han?»
»Barn», sade min tant och fattade min arm, »kom in och tala inte vid mig under tio minuter.»
Vi slogo oss ned i hennes lilla sal. Min tant drog sig undan bakom den runda, gröna skärm, som var fastskruvad vid ryggen på en stol, och torkade allt emellanåt sina tårar under vid pass en kvarts timmes tid. Därefter trädde hon åter fram och kom och satte sig vid min sida.
»Trot», sade min tant lugnt, »det var min man.»
»Din man, tant! Jag trodde att han var död.»
»Han är död för mig, men dock vid liv!» sade min tant.
Jag satt där helt överraskad.
»Betsey Trotwood ser inte ut som om hon skulle vara särdeles tillgänglig för den ömma lidelsen», fortfor hon helt lugnt, »men det var en tid, då hon av hela sin själ trodde på denne man — då hon älskade honom, Trot, och det rätt mycket — då det inte fanns ett enda bevis på kärlek och tacksamhet, som hon inte skulle velat giva honom. Han vedergällde henne med att förstöra
