― 366 ―
hennes förmögenhet och nästan krossa hennes hjärta. Därför har hon en gång för alla gömt detta slags känslosamhet i en grav, fyllt igen den och klappat till den.»
»Min kära, goda tant!»
»Jag behandlade honom ädelmodigt», fortfor min tant, i det hon enligt sin vana lade sin hand utanpå min. »Efter denna långa tids förlopp, Trot, tror jag mig kunna säga, att jag behandlade honom ädelmodigt. Han hade varit så grym emot mig, att jag lätt skulle kunnat utverka en skilsmässa på fördelaktiga villkor för mig själv, men det gjorde jag inte. Han förstörde snart allt vad jag hade givit honom, sjönk allt djupare och djupare, gifte sig med en annan, tror jag, och blev en äventyrare, en spelare och bedragare. Du ser själv vad han nu är. Men han var en vacker karl, då jag gifte mig med honom», sade min tant med en genklang av sin forna stolthet och beundran i sin ton, »och jag min toka trodde honom vara själva hedern!»
Hon gav min hand en tryckning och skakade på huvudet.
»Nu är han intet, mindre än intet för mig, Trot. Men hellre än att se honom straffad för hans förbrytelser, vilket han skulle bli, om han dreve omkring här i landet, ger jag honom mera pengar än jag har råd till för att han ska begiva sig av, då han någon gång visar sig. Jag var en fjolla, då jag gifte mig med honom, och jag är så till vida en oförbätterlig fjolla, som jag, till följd av vad jag fordom ansåg honom för, inte ens kan tåla att se denna skugga av min tomma inbillning bli hårt behandlad. Ty jag menade det så allvarsamt, Trot, som en kvinna någonsin menat.»
Min tant avslutade ämnet med en djup suck och slätade sin klänning.
»Seså, min vän», sade hon, »nu känner du början mitten, slutet och alltsammans. Vi båda skola aldrig mera tala därom med varandra, och du kommer naturligtvis heller aldrig att tala med någon annan härom. Detta är min stolliga, fjolliga historia, och den vilja vi behålla för oss själva, Trot!»
