― 368 ―
slippa ifrån de tråkiga parlamentsdebatterna. En vacker afton nedskrev jag därför för sista gången musiken till de parlamentariska säckpiporna och har sedan aldrig hört den, ehuru jag ännu under hela sessionen känner igen det gamla surret i tidningarna, utan några egentliga variationer, möjligen med undantag av att det nu är ännu längre än förut.
Jag skriver nu om den tid då jag hade varit gift i halvtannat år eller så vid pass. Efter åtskilliga växlande försök hade vi avstått från alla hushållsexperiment. Hushållet fick sköta sig självt, och vi höllo en betjäntpojke. Dennes förnämsta göromål bestod uti att gräla med köksan, i vilket avseende han visade de allra största anlag.
Han förefaller mig ha levat under ett hagel av grytlock. Hela hans tillvaro var ett handgemäng. Han kunde ropa på hjälp vid de mest olämpliga tillfällen — till exempel då vi hade en liten middagstillställning eller några få vänner hos oss till kvällen — och komma tumlande ut ur köket med järnprojektiler flygande efter sig. Vi skulle gärna velat bli av med honom, men han var så innerligt fäst vid oss och ville icke lämna oss. Han var en gråtmild yngling och bröt ut i så ömkliga jeremiader, så snart han fick en vink om att vår förbindelse skulle upphöra, att vi voro tvungna att behålla honom. Han hade icke någon mor eller något slags anförvant, som jag kunde upptäcka, med undantag av en syster, som flydde till Amerika i samma ögonblick som vi befriade henne ifrån honom, och så fingo vi honom på halsen som en ohygglig ung bortbyting. Han hade en livlig föreställning om sin olyckliga ställning och gned alltjämt sina ögon med ärmen på sin jacka eller böjde sig ned för att snyta sig i yttersta hörnet av en liten näsduk, vilken han aldrig kunde förmå sig att helt och hållet taga upp ur fickan, utan ständigt gömde och sparade på.
Denne olycksalige pojke, som i ett olyckligt ögonblick hade blivit stadd i vår tjänst mot sex pund och tio shillings om året, var en källa till ständiga obehag för
