― 369 ―
mig. Jag observerade honom allteftersom han växte till — och han växte som en störböna — med plågsamma farhågor för den tid då han skulle börja raka sig, ja, till och med för den då ban skulle bli flintskallig eller gråhårig. Jag såg ingen utsikt till att någonsin bli av med honom, och ofta, då jag grubblade över framtiden, tänkte jag på vilken börda han skulle bli, då han blev gammal.
Aldrig förekom mig någonting så oväntat som det sätt varpå han befriade mig ur min förlägenhet. Han stal Doras klocka, vilken i likhet med allt annat, som tillhörde oss, icke hade någon bestämd plats, förvandlade den till pengar och förstörde dessa (han var alltid en gosse med klena förståndsgåvor) på att oupphörligt åka fram och tillbaka mellan London och Uxbridge uppe på diligenstaket. Han avfördes till poliskammaren, sedan han, så vitt jag erinrar mig, hade tillryggalagt sin femtonde resa, då fyra shillings och sex pence samt en flöjt, vilken han ej kunde blåsa på, funnos i hans fickor.
Denna överraskning och dess följder skulle ha varit vida mindre obehagliga för mig, om han icke hade visat sig ångerfull. Men han var särdeles ångerfull och det på ett egendomligt sätt — icke i klump eller på en gång, utan, så att säga, i små avbetalningar. Så till exempel kom han dagen efter den, då jag nödsakades att inför rätten uppträda emot honom, fram med vissa uppenbarelser rörande en i källaren befintlig buteljkorg, som troddes vara full med vin, men i vilken det icke fanns något annat än buteljer och korkar. Vi förmodade, att han nu hade lättat sitt samvete och berättat det värsta han visste om köksan, men ett par dagar därefter kände hans samvete en ny beklämning, och så yppade han att hon hade en liten flicka, som varje morgon tog bort vårt bröd, samt att han själv hade blivit mutad att hålla mjölkbudet med kol. Två eller tre dagar senare underrättades jag av myndigheterna om att han hade lett till upptäckten av oxstekar i soplåren och lakan i traspåsen. Kort därefter togo hans angivelser en alldeles ny riktning, och nu bekände han sig vara medveten om en hos
24. — David Copperfield. II
