― 370 ―
oss tillämnad inbrottsstöld, vartill planen hade uppgjorts av pojken, som bar till oss vårt öl och som genast häktades. Jag skämdes till den grad över att ha varit ett sådant offer, att jag gärna skulle velat giva honom vad som helst för att få honom att tiga eller bjudit en rund summa för att han skulle få tillåtelse att rymma sin väg. En försvårande omständighet i hans sak var den, att han icke hade den ringaste aning om detta, utan inbillade sig att han gav mig upprättelse och ersättning genom varje ny upptäckt han gjorde, ja, till och med satte mig i en större tacksamhetsskuld hos honom.
Till slut rymde jag själv varje gång jag såg en polisbetjänt närma sig med ett nytt budskap och levde ett smygliv, till dess han hade blivit dömd att deporteras. Till och med då kunde han icke hålla sig tyst och stilla, utan skrev oupphörligt brev till oss och ville så gärna se Dora innan han reste, att Dora gick för att besöka honom och svimmade, då hon såg honom innanför järngallret. Jag hade, kort sagt, icke någon frid eller ro förrän han blivit förd utom landet och (efter vad jag sedan fick höra) gjord till fåraherde någonstans »inåt landet», utan att jag har någon geografisk föreställning om var detta kunde vara.
Allt detta ledde mig till vissa allvarliga betraktelser och visade våra misstag i en ny dager, något som jag, trots min ömhet för Dora, en afton fann mig föranlåten att meddela henne.
»Vet du, min älskling», sade jag, »att det är plågsamt för mig att tänka, att vår brist på ordningssinne och förmåga att sköta ett hushåll invecklar inte endast oss (vi äro redan vana därvid), utan medför även obehag och ledsamheter för andra.»
»Du har varit tyst och beskedlig en lång tid», sade Dora, »men nu tänker du börja bli stygg igen.»
»Nej, visst inte, söta Dora. Låt mig förklara för dig vad jag menar.»
»Det tror jag att jag helst skulle vilja slippa att veta», sade Dora.
