― 406 ―
— jag skriver vad jag uppriktigt tror — för att icke låta fresta sig till att sparka den sköna gestalten med sin fot. Jag såg henne tydligt, och hela styrkan i hennes ansikte och karaktär tycktes vara intvingad i detta uttryck. — Skulle han då aldrig komma?
»Vilken eländig fåfänga hos dessa kräk!» utbrast hon, då hon hade kuvat barmens vreda svall så pass mycket att hon vågade tala. »Ert hem! Tror ni att jag bevärdigar det en tanke, eller tror ni er kunna tillfoga detta nesliga ställe något ont, som inte kan gottgöras och mer än gottgöras med pengar? Ert hem! Ni utgjorde en del av ert hems yrke och blev köpt och såld såsom varje annan vara varmed er släkt drev handel!»
»Nej, säg inte det!» snyftade Emili. »Säg vad som helst om mig, men tillfoga inte människor, som äro lika hederliga som ni, större skam och vanheder än jag redan gjort! Hys åtminstone någon aktning för dem, så sant ni är en fin dam, om ni än inte har någon barmhärtighet med mig!»
»Jag talar», sade hon, utan att värdigas fästa ringaste uppmärksamhet vid denna uppmaning och i det hon drog undan sin klänning för att den icke skulle bli fläckad av Emilis vidröring, »jag talar om hans hem där jag vistats. Här», sade hon och sträckte ut handen med ett föraktfullt skratt och såg ned på den i stoftet liggande flickan, »här är en värdig anledning till split mellan den stolta modern och den stolte sonen; till sorg i ett hus, där hon inte skulle ha blivit antagen till kökspiga; till harm, missnöje och förebråelser. En sådan där besmittad varelse, uppfiskad vid havsstranden för att bli fjäsad för en timme och sedan kastad tillbaka till sin ursprungliga plats!»
»Nej, nej», utbrast Emili och slog ihop händerna. »Då han första gången mötte mig på min väg — Gud give, att denna dag aldrig hade randats för mig och att han aldrig hade fått se mig förrän jag skulle bäras till min grav! — hade jag fått en lika dygdig uppfostran som ni eller någon fin dam och stod på väg att bli hustru åt en så god man som ni eller någon fin dam i världen kunde
