― 415 ―
till den goda, unga hustrun, att hon inte skulle överge henne, och visste likväl att hon inte blev förstådd och fruktade att bli bortförd. Och det lågade åter som en eld för hennes ögon och tjöt och röt i hennes öron, och det fanns för henne varken i dag eller i morgon eller i övermorgon, utan allting i hennes liv, som någonsin hade varit eller som någonsin kunde bli och allt som aldrig hade varit eller någonsin kunde bli skockade sig på en gång omkring henne, men ingenting var klart eller välkommet, men ändå sjöng och skrattade hon åt det! Hur länge detta räckte, vet jag inte, men så föll en sömn över henne, och under denna sömn blev hon, sedan hon hade varit många gånger starkare än sitt eget själv, så svag som det minsta barn.»
Här stannade han, liksom för att hämta sig efter fasorna i skildringen. Sedan han tegat några ögonblick, fortsatte han sin berättelse.
»Det var en vacker eftermiddag, då hon vaknade, och allt var så tyst och stilla, att inte ett ljud hördes, undantagandes skvalpet av det blåa havet mot stranden. I början trodde hon att hon var hemma på en söndagsmorgon, men vinlöven, som hon såg genom fönstren, och bergen där bakom voro inte hemmet och motsade henne. Så kom hennes vän in för att vaka vid hennes säng, och nu visste hon att den gamla båten inte låg bakom den närmaste udden i viken, utan var långt borta, och hon visste var hon var och varför hon var där, och brast i gråt vid den unga hustruns bröst, där jag hoppas att hennes barn nu ligger och gläder henne med sina vackra Ögon.»
Han kunde icke tala om denna Emilis goda vän utan en ström av tårar. Han sökte förgäves att kväva dem. Han föll åter i tårar, då han försökte välsigna henne. »Detta gjorde min Emili gott», återtog han med en sådan rörelse, att jag icke kunde bevittna den utan att dela den, och vad min tant angår, så grät hon av allt sitt hjärta, »detta gjorde min Emili gott, och hon började att repa sig. Men landets språk hade hon rakt glömt och måste tala med tillhjälp av tecken. Så fort-
