― 426 ―
»Å, gör ni det?» sade mr Omer. »Hälsa honom då så mycket från mig och säg honom att jag var munter och kry. Minni och Joram äro borta på bal. De skulle känna sig lika stolta som jag över att få se er, om de vore hemma. Ser ni, Minni vill inte gärna gå ut alls, ’för pappas skull’, säger hon. Och därför svor jag på att jag skulle gå och lägga mig klockan sex, om hon inte gjorde det, och så», sade mr Omer och skrattade över sitt lyckade påhitt, så att både han själv och stolen skakade, »och så måste hon och Joram gå på den där balen.»
Jag skakade hans hand och önskade honom en god natt.
»Dröj en halv minut, sir», sade mr Omer. »Om ni ginge er väg utan att få se min lilla elefant, så skulle ni gå miste om den bästa av alla syner. Ni har aldrig sett maken till syn. Minni!»
En musikalisk liten röst svarade från något ställe ovanpå: »Jag kommer, morfar!» och en vacker liten flicka med långa, lingula lockar kom strax därefter springande in i butiken.
»Här ser ni min lilla elefant, sir», sade mr Omer och smekte barnet. »Siamesisk ras, sir. Nå, lilla elefant!
Den lilla elefanten låste upp dörren till bodkammaren, varvid jag märkte att denna på senare tiden hade blivit förvandlad till sängkammare åt mr Omer, som icke utan svårighet kunde flyttas en trappa upp, därefter stödde hon sin vackra, av det långa håret omfladdrade panna mot ryggen på mr Omers stol.
»Elefanten stöter med huvudet, som ni vet, då han vill knuffa undan ett föremål», sade mr Omer med en blinkning. »Passa på nu, elefant. Ett, tu, tre!»
Vid denna signal vände den lilla elefanten med en färdighet, som gränsade till det underbara hos ett så litet djur, stolen runt om med mr Omer och rullade den in i rummet, utan att röra vid dörrstolpen, medan mr Omer obeskrivligt njöt av denna idrott och tittade sig om på mig under vägen, som om detta varit det triumferande resultatet av hela hans livs ansträngningar.
