― 427 ―
Sedan jag hade vandrat litet omkring i staden, begav jag mig till Hams hus. Peggotty hade nu flyttat in i det och hade hyrt ut sitt eget hus till mr Barkis' efterträdare i formansyrket, som hade betalt henne ganska bra för rättigheterna, forvagnen och hästen. Jag tror att samma tröga häst, som mr Barkis körde, ännu gick för åkdonet.
Jag träffade dem i det nätta köket tillsammans med mrs Gummidge, som mr Peggotty själv hade hämtat från den gamla båten, och jag betvivlar att någon annan hade kunnat förmå henne att lämna sin post. Han hade tydligen berättat dem alltsammans. Både Peggotty och mrs Gummidge höllo förklädena för ögonen, och Ham hade nyss gått ut för att »gå ett slag på stranden». Han kom kort därefter tillbaka och blev mycket glad över att få se mig, och jag hoppas att min närvaro gjorde dem allesammans gott. Med något som nästan liknade munterhet talade vi om hur förtjust mr Peggotty skulle bli i sitt nya fädernesland och om de under han skulle beskriva i sina brev. Vi nämnde icke Emili vid namn, men vi hänsyftade flera gånger på henne. Ham var av hela sällskapet den som hade det gladaste utseendet.
Men då Peggotty lyste mig upp till ett litet rum, där krokodilboken låg i beredskap åt mig på bordet, berättade hon mig, att han alltjämt var densamme, Hon trodde, sade hon mig med tårar i ögonen, att hans hjärta var krossat, ehuru han var lika full av mod som av mildhet och arbetade flitigare och bättre än någon båtbyggare på något varv där i trakten. Stundom, sade hon, kunde han om aftonen tala om deras forna liv i båthuset, och då talade han om Emili som ett barn, men han nämnde henne aldrig som fullvuxen kvinna.
Jag trodde mig ha läst i hans ansikte, att han gärna skulle vilja tala ensam med mig. Jag beslöt därför att gå honom till mötes den följande aftonen, då han kom hem från sitt arbete. Sedan jag hade fattat detta beslut, somnade jag in. Den natten var ljuset borttaget ur fönstret för första gången under dessa många nätter, mr Peggotty sov i sin gamla koj i den gamla båten, och
