― 428 ―
vinden susade med det gamla ljudet kring hans huvud.
Hela den följande dagen var han sysselsatt med att sälja sin fiskarbåt och sina redskap, packade ihop och skickade på forvagn till London så mycket av sina små lösören, som han ansåg kunna bliva till någon nytta för honom och sålde det övriga eller gav det åt mrs Gummidge. Hon var hos honom hela dagen. Som jag kände en vemodig längtan att ännu en gång se den gamla platsen innan den blev stängd, gjorde jag upp att jag skulle möta dem där på aftonen, men lagade så, att jag först skulle träffa Ham.
Det var en lätt sak att träffa honom, efter som jag visste var han vistades. Jag mötte honom på ett avsides ställe nere vid stranden, som jag visste att han skulle gå över, och vände om med honom för att han skulle få tillfälle att tala med mig, om han verkligen önskade det. Vi hade gått ett litet stycke tillsammans, då han sade, utan att se på mig:
»Har ni sett henne, mr Davy?»
»Endast ett ögonblick, medan hon låg avsvimmad», svarade jag sakta.
Han gick ett litet stycke framåt och därpå sade han:
»Master Davy, tror ni att ni kommer att träffa henne?»
»Det skulle kanske vara allt för smärtsamt för henne», sade jag.
»Jag har tänkt på det», svarade han. »Så skulle det, sir, så skulle det.»
»Men, Ham», sade jag milt, »om det är någonting som jag kunde skriva till henne för er, ifall jag inte kunde få säga henne det, ifall det är någonting som ni kunde önska att låta henne få veta genom mig, så skulle jag anse det för ett uppdrag, som jag samvetsgrant skulle uträtta.»
»Det vet jag. Tack, sir, tack för er godhet. Jo, det är något som jag skulle önska sagt eller skrivet.»
»Och det är?»
Vi gingo åter ett stycke framåt och därpå sade han:
