― 434 ―
»Men hör nu, tant», sade Dora inställsamt, »ni måste fara. Jag grälar på er ända till dess ni låter mig få min vilja fram. Ack, vad jag ska plåga min stygga gosse, om han inte förmår er att resa. Jag ska bli så butter och tvär emot er, om ni inte far —— och det ska Jip med — att ni kommer att önska att ni hade rest, jag vet inte hur långt bort. Och för övrigt», tillade hon och strök tillbaka sitt hår och såg undrande på min tant och mig, »varför skulle ni inte kunna resa båda två? Jag är ju inte så fasligt sjuk, eller hur?»
»Vilken fråga?» utbrast min tant.
»Vilket infall?» sade jag.
»Ja, jag vet nog att jag är en enfaldig liten stackare» sade Dora, i det hon långsamt vände sina ögon från den ena av oss till den andra och därefter satte ut sina täcka läppar för att kyssa oss där hon låg på sin soffa. »Nåväl, jag säger att ni måste resa bägge två, annars börjar jag att gråta!»
Jag såg nu i min tants ansikte att hon började att giva vika, och Dora ljusnade, då även hon såg det.
»Ni skola komma tillbaka med så mycket att berätta mig, att det kommer att behövas minst en vecka för att få mig att förstå mig på det», sade Dora, »ty det vet jag, att det kommer att dröja en lång tid innan jag förstår det, ifall det är något om affärer, och det gör det bestämt. Är det då till på köpet något som ska adderas, så vet jag inte hur jag ska bete mig med det, och min stygga gosse kommer då att se så fasligt olycklig ut en lång tid. Se så, ni resa ju, båda två? Ni bli ju inte borta mer än en natt, och Jip ska ta vård om mig medan ni äro borta. Doady ska bära mig upp innan ni resa, och jag kommer inte ned förrän ni komma tillbaka, och ni ska föra med er ett brev med riktigt svåra bannor till Agnes för att hon aldrig kommer och besöker oss!»
Vi kommo nu utan någon vidare rådplägning överens om att vi båda skulle resa och om att Dora var en liten bedragerska, som låtsade att vara sjuk, därför att hon ville att man skulle pjunka och klema med henne. Hon var glad och belåten, och vi fyra, det vill säga, min tant,
