― 451 ―
»Och själva dokumentet», upprepade mr Micawber, i det han tittade i brevet, som om det varit texten till en predikan, »har jag i min ägo; det vill säga, jag hade det tidigt i morse, då detta blev nedskrivet, men har sedan överlämnat det åt mr Traddles.»
»Ja, det har sin fulla riktighet», förklarade Traddles.
»Ury! Urvy!» ropade modern. »Var ödmjuk och gör upp saken. Jag vet, mina herrar, att min son kommer att bli ödmjuk, bara han får tid att besinna sig. Ni, mr Copperfield, vet ju att han alltid varit ödmjuk.»
Det var eget att skåda huruledes modern ännu alltjämt höll fast vid det gamla knepet långt efter sedan sonen hade övergivit det såsom onyttigt.
»Mor», sade han och bet otåligt i näsduken, som låg lindad kring hans hand, »det vore bättre av dig att ta en laddad bössa och skjuta av den på mig.»
»Men jag älskar dig, Ury!» ropade modern, och det betvivlar jag icke att hon gjorde, så underligt det möjligen än kan förefalla, ehuru de obestridligen voro ett par äkta själsfränder. »Och jag kan inte uthärda att höra dig reta herrarna här och bringa dig själv i en ännu större fara. När herrn där talade om för mig att allt var upptäckt, sade jag honom genast, att jag svarade för att du skulle göra avbön och bli ödmjuk. Ack, se huru ödmjuk jag är, go' herrar, och bry er inte om honom!»
»Där står Copperfield, mor», tog han uppbragt till orda och pekade med sitt finger på mig, mot vilken hela hans förbittring var riktad, såsom den egentliga upphovsmannen till upptäckten, och jag tog honom icke heller ur hans villfarelse; »där står Copperfield; han skulle gärna ha givit er hundra pund för mindre än det ni redan har sagt.»
»Jag kan inte hjälpa det, Ury», sade modern. »Jag kan inte uthärda att se dig så där utsätta dig för fara, huru mycket du än sätter upp huvudet. Var hellre ödmjuk, såsom du alltid var.»
Han teg några ögonblick, bet i näsduken och sade därefter till mig med rynkad panna:
